paerhedlund

Igår natt då jag skulle sova slog en tanke mig. 

Tänk hur livet format sig till vad det blivit idag. 

 

 

 

 

För ca 21 år sedan började banan i Järvträsk, Arvidsjaurs kommun, Norrbottens län i landskapet Lappland, i regionen Norrland. En trygg och bra uppväxt. 

Vid 18 års ålder flyttade jag hemifrån. Nämligen 4 september 2009 för att vara exakt, då fick jag nyckeln - lördagen 5/9 flyttade jag in, till en lägenhet på Storgatan i Arvidsjaur. 

Sen blev jag kvar där till 31/8 - 2012. Flyttade visserligen till en annan lägenhet i februari 2011, men tanken som räknas. 

Under åren hann jag uppleva en massa grejer. Jag hann även skapa någon slags trygghet att ha nära hem till byn, samtidigt som jag bodde själv. Lämpligt och bra tyckte jag. 

Jobbade på lite olika ställen under årens gång, lärde känna oerhört mycket folk under tiden samtidigt som jag byggde på den här trygghetskänslan. Att veta var man är, veta var man har sin familj och sina vänner, allt var nära och bra helt enkelt. 

Hade många gånger haft tanken på studera på universitet, som skulle innebära en flytt till ett större ställe. (Mindre med universitet är obefintligt så..) Jag hade haft tanken att studera på distans även om det inte riktigt lockade. 

Jag hade tänkt mig Umeå, Luleå och många andra ställen söderöver också, samtidigt som jag ändå inte riktigt ville flytta. Det kändes bra där jag var. Jag var orolig för att jag inte skulle lära känna någon, att jag inte skulle trivas, att jag helt enkelt inte skulle känna mig väl. Jag vet, det är och behöver inte vara ett stort steg, men någonstans inne i huvudet kändes det så för tillfället. Blir som att börja om på en ny kula. För många gör det gott, det är bra och man växer. Kanske för dom flesta, jag vet inte. Jag kände helt enkelt att jag trivdes och ville vara där jag var. 

 

 

 

Sen en dag som jag till en insikten att jag skulle söka mig utomlands, nämligen till das Land meiner Träume - Tyskland. Vad som först var tänkt skulle bli en semester ledde till att jag skaffade lägenhet, att jag sökte jobb och att jag engagerade mig för att aktivt bli av med lägenheten, att få internet uppsagt (trots uppsägningstid på båda)

Nu är vi här. Jag bor här sedan snart 3 månader och det känns som det är något av det bästa jag gjort. 
Låter säkert drastiskt och överdrivet, men trots allt är det nästan så. Inte för att jag kommit bort från familj och vänner i Sverige, utan för att jag verkligen gör och gjort någonting jag brunnit för under en längre tid. Svårt att sätta ord på exakt vad det är som får mig att känna den känslan, det är helt enkelt bara så.

Man ser livet ur ett annat perspektiv, man lär känna nya människor, ett nytt land, en ny kultur och ett nytt språk. Det mesta känns nytt helt enkelt. Sen finns Sverige och dess innehåll kvar. Jag har ingen aning hur länge jag blir kvar här, det återstår att se. Men just nu känns allt helt enkelt bara bäst.